Sinfoniekonzerte

Svenska Dagbladets, 28. März 2009
Tyngd och värme i vemodig Wagner

Stockholms wagnerianer måste ha varit i beråd denna torsdagskväll – skulle man bege sig till Kungliga Operan för Nina Stemmes guldskimrande sopran eller insupa manliga brösttoner i Konserthuset?
Uppenbarligen räckte Wagnerälskarna till för bägge konsertsalarna och Robert Holl, som likt Stemme sjungit i Christoph Marthalers Tristanuppsättning i Bayreuth, fungerade uppenbarligen som magnet i kombination med dirigenten Hartmut Haenchen.
Musik ur Wagners mest mozartska opera, den både komiska och vemodigt skimrande Mästersångarna i Nürnberg, dominerade aftonen med Holls tolkningar av tre av Hans Sachs monologer. Holls märgfulla bas har både tyngd och värme, och med liedsångarens patos utforskade han skomakarpoeten Sachs vemodiga filosoferande. Wagner citerar sig själv när han låter Hans Sachs berätta om Tristan, i tilltalet av den unga kvinna han älskar.
Ledmotivet är olycklig kärlek, lika mycket i den ljusare Mästersångarna som i Tristan och Isolde, men kärlek som fostrar medkänsla och förädlar poesin. Med ömhet gestaltar Holl de tvekande ansatserna i andra aktens monolog, där midsommarnattens dofter förstärker sinnesupplevelserna och tvingar den gamle mannen att släppa taget om sin förälskelse för att istället omvandla den till konst.

Hartmut Haenchen får med sig Filharmonikernas stråkar i Wagners känslostarka svallvågor, men det finns inget tvekande i hans orkestrala berättande. I den inledande uvertyren till Tannhäuser, med efterföljande backanal, kombinerar han linjär kraft med rytmisk precision som ger stadga åt blåsarna – medan förspelet och kärleksdöden ur Tristan får en flödande intensitet. Det vore ett kap for Kungliga Operan att rekrytera denne lidelsefullt intelligente och internationellt rosade maestro.
Det var välplanerat att Filharmonikernas vänförening just denna kväll delade ut sitt årliga pris till tuba- och trombonsektionen, som efter emottagen check kunde salutera sig själva och därefter ta kommandot i slutscenen ur Mästersångarna.
SOFIA NYBLOM

Tiefe und Wärme in trübem Wagner
An diesem Abend gab es unglücklicherweise zwei Wagner-Abende in Stockholm gleichzeitig.Einen mit Nina Stemme und einen anderen mit Robert Holl. Holl funktionierte offenbar wie ein Magnet in der Kombination mit dem Dirigenten Hartmut Haenchen.

Hartmut Haenchen reißt in Wagners gefühlsvollsten Wellen die Streicher der Philharmoniker mit sich, aber es gibt keinen Zweifel in seiner orchestralen Auffassung. In der Ouverture zu Tannhaüser mit nachfolgendem Bacchanal kombiniert er lineare Kraft mit rythmischer Präzision, die den Bläsern die Basis geben – während der Vorspiel oder der Liebestod von Tristan und Isolde von einer fliessenden Intensität erfüllt war.
Es wäre ein Coup für die Königliche Oper diesen leidenschaftlichen, intelligenten und international gelobten Maestro zu gewinnen.