Sensuell Strausstolkning

... Och i Sunnegardhs sensuellt koncentrerade röst känns det sistnämnda faktiskt som en möjlig lösning, även när Haenchen släpper pa tyglarna och later musiken ta över i den flödande men tvetydigt avhuggna orkesteravslutningen.
Över huvud taget är det en langsamt stegrande konsert och med sin koncentration pa den sene Strauss nagot av en kontrast till det mer uttalat överdadiga Strauss-programm som Haenchen dirigerade i Konserhuset i oktober.
Fast fragan är om inte det allra starkaste orkesterspelet finns i de stramt växande "Metamorfoser" som inleder hela konserten och där de tjugotre solostrakarna samlas i en tät ring -fioler och altar staende - kring en dirigent som krymper sina gester för att liksom krypa närmare ensemblen.
Det är en tolkning som betonar det kammarmusikaliska i ett verk som balanserar vackert vid avgrunden med aldrig förmar släppa den tonale snuttefilten.
Sara Norling

Vemodet fångas med full styrka

Strauss var revolutionär i Elektra, men tog snart några steg tillbaka i Rosenkavaljeren. Rent konservativ är han i sina sista verk, som Metamorfoser för 23 solostråkar vilket upptog konsertens första del. Ett beställningsverk tillkommet mot bakgrunden av Strauss upptagenhet av Goethes sena verk och hans sorg över bombningen av Münchens nationalteater i oktober 1943.
Musiken med dess evigt upprepade, fallande motiv, flyter långsamt fram som en flod av suckar. Här spelades den med stående violinister, tolkningen var inte överdrivet sentimental, kanske ville Haenchen framhäva styckets rent musikaliska kvaliteter.
Med sitt sångkomponerande slog Strauss en brygga från instrumentalverk till opera, vilket här symboliserades av programupplägget. Genom orkestersättningar av de ursprungliga versionerna med piano skapade Strauss en ny typ av podielied för den moderna konsertsalen, i kontrast till den intima, romantiska lieden.
Orkesterliederna är material för operasångare. Erika Sunnegårdh som sedan debuten 2004 gjort karriär på en rad scener i USA och Europa, tog – riktigt nog – med dämpad inlevelse fram de romantiska stämningarna i Ruhe meine Seele, Waldseligkeit och Traum durch die Dämmerung. I kontrast härtill brusade hennes tolkning av den extroverta kärleksförklaringen i Cäcilie fram med full styrka.
Även om slutscenen ur enaktaren Capriccio, Strauss sista opera, utbruten som konsertnummer inte får sin fulla verkan gjordes den av Sunnegårdh med känsligt sinne för tvehågsenheten hos den förälskade grevinnan Madeleine, vilken slits mellan kompositören och diktaren, mellan musiken och texten. Vemodsdraget i musiken, närmast ett tema för konserten, togs vackert och trovärdigt fram av såväl solist som dirigent.
LARS HEDBLAD